Senaste rapporten om Lamuel 2026-09-28
Vi träffade ju honom för tre år sedan, en föräldralös kille som bodde med släktingar till mamman, där även hans dementa mormor bodde. Det var ett ganska rikt, men totalt kärlekslöst hem. En socialarbetare och Sr Adventina (föreståndaren) ville följa upp honom, vilket man gör med alla de barn som tidigare bott på rehabiliteringshemmet.
Då vi kom dit möttes vi av en iskall kvinna, en dement mormor och en kuvad Lamuel. Trots att Lamuel var i rummet berättade hon för oss hur omöjlig, bråkig och ”korkad” han var.
Då vi åkte därifrån hade vi alla samma tanke: Han kan inte bo kvar där utan måste få komma till Kyakairabwa, rehabiliteringshemmet.
Flytten gick snabbt, men ett otryggt barn anpassar sig inte så snabbt. Han rymde från skolan, drev omkring på stan…
Torbjörn fick en alldeles speciell kärlek till och nöd för honom, så i maj året efter bad T att ”patron” Dickson skulle ge Lamuel extra uppmärksamhet och kärlek.
T pratade också med L om hur viktigt det är att han tar vara på möjligheten att få gå i skolan.
Då jag kom till skolan h -24 berättade lärarna hur L. sällan var på lektionerna, ”spelade pajas” när han var där och försökte få med sig de andra.
För ett år sedan såg vi hur han kastade sig om halsen på T, hur han mognat och blivit frimodig med glimten i ögat.
I fredags fick vi bådaen bamsekram när vi kom till Kyakairabwa. Han var ett av de barn som ledde dansen och gärna ville synas. Andrew berättade också om att L nu kan gå i vanlig klass och når goda skolresultat.
Han är också den som inspirerar och pushar sina kompisar att gå in för skolan.
Då Andrew svepte med blicken över sina tidigare och nuvarande elever utbrast han:
”TCC is a hospital!🙏”