En resa som har satt spår
Efter en mycket tidig morgon, flyg från Landvetter, byte i Bryssel och mellanlandning i Kigali i Rwanda landade vi, en grupp på 14 personer, på Entebbe i Ugandas huvudstad Kampala sent på kvällen. Den långa resan började ta ut sin rätt (en lärdom är att alltid ta med nackkudde på flyget), så sängen på hotellet nära flygplatsen hägrade. Men det blev ingen sovmorgon, vi behövde komma iväg. Det låg en lång bussresa framför oss, på till stora delar gropiga vägar.
Redan på Entebbe börjar omställningen lite försiktigt, som ljushyad är man i klar minoritet. Jag hade inte funderat särskilt på hur människorna skulle se ut – naturligtvis att de skulle vara mörkhyade, men att de var SÅ mörkhyade!
När bussen rullade ut från hotellet och kom in i Kampala kom det första stora intrycket. Det är människor, människor som går, människor som står, människor som åker motorcykel, på vägarna, längs vägarna, överallt vandrar människor längs vägarna. T o m rondellerna omges av människor! De är fascinerande, färggrant klädda, raka i ryggen fr a kvinnorna, ofta bärande allt möjligt på huvudet (kanske man skulle börja bära saker på huvudet för att få upp hållningen…). Tänk hur mycket man kan få plats med på en motorcykel, vissa motorcyklar hade nog lika mycket last som man skulle kunna klämt in i en Volvo V70.
Väl utnyttjad pakethållare!
På bussresan söderut gjorde vi ett stopp på ekvatorn. Efter passkontoll vid gränsen rullade vi in i Tanzania och vidare mot Bukoba vid Victoriasjöns västra strand, som vi nådde vid 18-tiden. Vi inkvarterades på lutherska kyrkans (ELCT= Evangelical Lutheran Church of Tanzania) eget hotell. Det var skönt att vara framme efter två dagars resa.
Även om särskilt den andra dagens bussresa var dryg, så var det ett bra sätt att sakta vänja sig vid miljön. Varje aktivitet och händelse blir en del av resan och bidrar på sitt sätt till totala intrycket. Likadant med de andra gruppmedlemmarna, var och en bidrog på sitt sätt till gemenskapen och upplevelsen.
Efter en natts skön sömn och frukost var det besök på Tumaini Children´s Center (TCC) inne i Bukoba. Det är hit som gatubarnen först kommer för mat, hygien och samtal. När vi kom dit så var en hel del av personalen på plats. Här fick vi information om verksamheten och bjöds på god lunch, gemenskap, sång och dans just för oss. All denna vänlighet och generositet som möter oss gör att något inom mig brister och tårarna börjar komma.
Därefter står ett besök på Tanica kaffefabrik på ordningen. Det var intressant att få höra hur tillverkningen av snabbkaffe går till. Vi kunde konstatera att arbetsmiljön är långt från hur svensk arbetsmiljö ser ut. Samtidigt kan jag tänka att det skulle vara nyttigt för svenska arbetsmiljöombud att se hur det ser ut i andra länder, för att få lite perspektiv på sin egna problem.
Nästa dag börjar med besök på en skola. När bussen rullar in på skolområdet uppmärksammas det snabbt och det bildas en stor klunga av nyfikna barn i skoluniform, kanske hundra barn eller fler, som följer efter bussen tills den stannar – en fascinerande syn. Vi får följa med in i en specialklass åk 1-3 som drivs av TCC och där flera barn från barnhemmet går. Hela vår grupp får stå längst fram i klassrummet, med alla barnens blickar på oss, lite obekvämt var det (jag är inte lärare). Vi fick även göra ett kort besök i en fortsättningsklass, åk 4-5. På rasten delade en i vår grupp ut såpbubblevatten med tillbehör, vilken glädje bland barnen när de fick prova på detta!
Efter skolbesöket var det så dags att besöka Julia farm, alltså barnhemmet för barn från 3 år och uppåt. Här väckte vi också uppmärksamhet, trots att de är mer vana vid att ljushyade volontärarbetar och är där i perioder. Här fick vi bl a undervisning om hur odling av vanilj går till och fick vara med och plantera en vaniljplanta. På grund av att det pågick vattenkoppsinfektion bland barnen, fick vi vara restriktiva med att komma i närkontakt med dem, vilket var tråkigt. Vi blev bjudna på god lunch som intogs i skugga under bar himmel. Senare blev det sång och dans igen, vi inbjöds att delta, vilket ett flertal gjorde. Jag skyllde på att jag måste filma (jag blev dock indragen till dansen vid avslutningsfesten, det var roligt). När vi var tvungna att åka samlades barnen och sjöng för oss och vinkade av oss (nu blev ögonen fuktiga igen, nog också för att man inte ville åka därifrån).
Insikten slog mig efter några dagar i Bukoba att vi var i östra Afrika, ett område man sett på kartan och namn man läst och hört talas om, nu var vi där – en lite märklig känsla. För den serietidningsintresserade: det är i den här delen av Afrika, som Fantomens äventyr i Bengali tänks utspela sig.
Nästa dag inleddes med ett besök i naturparken Kyamunene och därefter en lång avkopplande stund vid stranden till Victoriasjön. Dock inga bad p g a parasiter i vattnet. Men vi behövde de här stunderna för att något smälta intrycken.
Efter lunch vid stranden var det dags för besök på spädbarnshemmet Ntoma Orphanage. Hemmet är för barn 0–2 år som är föräldralösa, reellt eller i praktiken.
En av många charmiga barn på Ntomo
På lördagen delades vi upp i tre mindre grupper, uppgiften för varje mindre grupp var att åka runt till tre familjer och lämna mat. I en av familjerna vi besökte var mamman inte hemma, utan vi träffade två av pojkarna. Den äldste hemmavarande pojken visade oss sina anteckningsböcker från skolan, mycket prydliga anteckningar. På frågan vad han ville bli, blev svaret doktor. I en annan familj tog en tunn och sliten mormor hand om sitt 9-åriga barnbarn. Flickans favoritämne var engelska och hon ville bli engelsklärare.
En av familjerna vi besökte
Det är många i Bukoba, oftast kvinnor, som kämpar för att få ihop till mat och hyra. Dessa hembesök var en uppskattad och viktig del av resan, då vi fick en, om än liten, inblick i hur en del familjer har det i Bukoba. Efter återsamling av grupperna fick vi också se var de flesta av gatubarnen sover på nätterna och också träffa några av gatuungdomarna. En visit i ELCT:s domkyrka i Bukoba hann vi också med, där en lovsångskör övade, med klar touch av Afrika.
Uppstigning tidig söndag morgon, ingen sovmorgon här inte, gudstjänsten börjar kl 7.00! In i bussen och iväg! Bonus var att vi vid frukosten fick se solen gå upp över Victoriasjön.
Gudstjänsten hölls i en kyrka som höll på att byggas, så det var slaget gräs till golv, plåttak samt presenningar eller bastmattor som väggar. Man behövde bygga en kyrka till för att den ordinarie hade blivit full – ett angenämt problem. Även här fick vi lyssna till sång och dans av barnhemsbarnen – återseendets glädje – men även en vuxenkör, på afrikanskt vis.
Det går också bra att fira gudstjänst med gräsgolv och
enkla väggar.
Några av oss passade också på att besöka en engelskspråkig kvällsgudstjänst i domkyrkan.
Måndag morgon var det dags för avfärd till Ilemera, som är en yrkesskola för pojkar och flickor. Här utbildas de till snickare och sömmerskor. Skolan drivs av den svenska organisationen ”Ge det vidare”. Jag valde att stanna på hotellet denna dag p g a en mage som var i olag. Man kan tänka att det var en besvikelse att behöva stanna hemma, men nej, jag hade fått så fantastiskt mycket redan – tacksamheten var så mycket större än besvikelsen.
Frun var mycket uppspelt när hon kom tillbaka till hotellet och berättade att de hade blivit välkomnade med sång och blomsterkrans runt halsen, vilket mottagande! Och som om detta inte räckte, blev det ytterligare sång och dans under besöket. Jag fick njuta av det i efterhand.
Tisdagen avslutades med en avskedsfest nere vid Victoriasjöns strand för oss och Tumainis personal. Det var roligt att få träffa och umgås med personalen igen. En av de sista punkterna för kvällen var när vi alla gemensamt skulle skära upp en tårta/kaka, vi svenskar var inte riktigt vana vid detta, men det gick det också!
Det är något i den afrikanska kulturen som vi saknar, det långsammare tempot (även om man kan bli frustrerad när maten dröjer på restaurangen), de verkar ta saker med jämnmod. Glädjen i sången och dansen är något som man också kan sakna i vår svenska kultur. Har vi blivit så effektiva att vi glömmer att leva, att leva det liv som Herren har tänkt åt oss?
Resan var i första hand en studieresa för att understödjare till Bukobahjälpen skulle få chans att se arbetet mer på nära håll och det fick vi, eftersom resan var mycket väl organiserad. För fruns och min del var resan en stor Guds gåva, att få möta personalen och barnen och få lyssna till och se deras sång och dans, något av deras glädje har de överfört till oss. Vi tittar på mobilfilmerna titt som tätt! Det är som att min fru och jag har fått en stor gåva med oss hem från Afrika, en gåva som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera.
Jerry Börjesson