Idag vill jag gärna dela med mig av mitt gripande samtal med Dickson, brudgummen, ni vet.
Vi fick möjlighet att tillbringa eftermiddagen bland barnen och ungdomarna på Julia farm, rehabiliteringscentret. Dessa besök är alltid lika fyllda av glädje.

Efter att grisarna varit på rymmen och blivit infångade, blev jag stående och samtalade med Dickson.
Min undring var egentligen, om han och hans fru flyttat in i det hus bredvid pojkarnas sovsal som ska få bli deras första gemensamma hem.

Det ledde till att han berättade sin livshistoria. Låt höra!

Båda hans föräldrar dog under hans sjunde levnadsår. De bodde då i Mwanza. Huset han vuxit upp i blev på något sätt beslagtaget av myndigheterna, vilket tvingade honom och hans bror ut på gatan.
Där levde de i misär under två månader.

Trots att han var så liten, har han tydliga minnen av hur livet var. Nätterna kunde han tillbringa under takutsprång, där man också förvarade lik. Han minns hur han skräckslagen vaknade och snabbt försökte hitta en annan sovplats.
Jakten på något att ha på sig och något att äta var alltid lika svår. Han minns hur de desperat försökte fånga matrester som kastades ut genom fönstren. ”The life was so dangerous”, upprepade han gång på gång. Ofta blev de slagna, då de försökte stjäla mat.

Efter två månader kom en avlägsen släkting, vilken han inte kände, pastor Jonas Balami som arbetade inom Huyawa, en organisation som hjälpte föräldralösa barn. Pastorn visste namnet på pojkarna, men Dickson vågade inte lita på någon och sa därför att det inte var hans namn.
Pastorn gav sig inte, utan berättade att han ville hjälpa pojkarna till skolgång.
Samma kväll tog de nattbåten från Mwanza till Bukoba!

Han fick här en gränslös kärlek och sitt hem hos pastorsparet. Deras efternamn blev hans. Han gick sju år i primary school, fyra i secondary school och därefter två år på college.
Några år var han volontär på olika platser och innan han fick sitt arbete som patron (husfar) på TCC, var han volontär på deras reception.

Han ser tillbaka på sitt liv med en enorm tacksamhet till Gud. Han upprepar hur farligt livet på gatan var. Alla hans kompisar därifrån är nu ihjälslagna, kastade i Viktoriasjön med en sten bunden runt halsen m.m.
Hade inte Gud sänt detta pastorspar hade det varit ute med honom.
Gud använder honom idag på ett alldeles speciellt sätt. Han vet verkligen hur livet på gatan är. Han vill vara barnens bror. Han leker med dem, skrattar med dem, lyssnar och pratar med dem.
Han ser att Gud hade en plan och placerade honom bland dessa barn, som älskar honom.
Då han kom tillbaka efter ”två veckors smekmånad” skrek de av glädje.

Mäktigt att få höra hur Gud alltid är steget före, hur Han väljer ut rätt personer och utrustar för det uppdrag han ger oss. 👍🙏

P.S. Pastorn är alltså inte hans farbror, vilket jag tidigare skrivit.

 

Kommentar Leif Nordlander

Fint att läsa om Dickson. Vi måste förstå i sammanhanget att i tanzansk kultur är släktbegrepp olika än i Sverige. Pastor Jonas Balami, som är min vän sedan 32 år, är måhända en avlägsen släkting men lika fullt en ”mjomba” = ”farbror”, här i en utvidgad betydelse, för släktbanden är viktiga för många släkter även om det finns undantag. När Dickson växte upp var han som en bror till mitt fadderbarn Mujuni Balami som nu arbetar på NBC (en bank). Dickson kunde få arbete på TCC genom att en person sponsrade hans lön under ett antal år. Den utvidgade familjen är betydelsefull när den fungerar. Jonas och hans hustru Leonida (Mama Alinda, efter sitt äldsta barn), har båda varit utbytesmissionärer i Sverige. Göteborgs stift och Askim.