Det är många reflektioner som dyker upp allteftersom, när man är på TCC, Tumaini Children’s Center (Tumaini betyder hopp).
I fredags, då vi var på ”The graduation party”, satt jag bredvid Andrew som varit lärare i Memkwa (specialklassen för våra barn) under lång tid.
Vi njöt av att se frimodiga barn som dansade av glädje, som ville leda och inspirera andra.
Jag vill gärna berätta om två barn, vars livsberättelser ni kan läsa på hemsidan:
Lamuel, ca 12år:
Vi träffade ju honom för tre år sedan, en föräldralös kille som bodde med släktingar till mamman, där även hans dementa mormor bodde. Det var ett ganska rikt, men totalt kärlekslöst hem. En socialarbetare och Sr Adventina (föreståndaren) ville följa upp honom, vilket man gör med alla de barn som tidigare bott på rehabiliteringshemmet.
Då vi kom dit möttes vi av en iskall kvinna, en dement mormor och en kuvad Lamuel. Trots att Lamuel var i rummet berättade hon för oss hur omöjlig, bråkig och ”korkad” han var.
Då vi åkte därifrån hade vi alla samma tanke: Han kan inte bo kvar där utan måste få komma till Kyakairabwa, rehabiliteringshemmet.
Flytten gick snabbt, men ett otryggt barn anpassar sig inte så snabbt. Han rymde från skolan, drev omkring på stan…
Torbjörn fick en alldeles speciell kärlek till och nöd för honom, så i maj året efter bad Torbjörn att ”patron” Dickson skulle ge Lamuel extra uppmärksamhet och kärlek.
Torbjörn pratade också med Lamuel om hur viktigt det är att han tar vara på möjligheten att få gå i skolan.
Då jag kom till skolan h -24 berättade lärarna hur Lamuel sällan var på lektionerna, ”spelade pajas” när han var där och försökte få med sig de andra.
För ett år sedan såg vi hur han kastade sig om halsen på Torbjörn, hur han mognat och blivit frimodig, med glimten i ögat.
I fredags fick vi båda en bamsekram när vi kom till Kyakairabwa. Han var ett av de barn som ledde dansen och gärna ville synas. Andrew berättade också att Lamuel nu kan gå i vanlig klass och når goda skolresultat.
Han är också den som inspirerar och pushar sina kompisar att gå in för skolan.
Då Andrew svepte med blicken över sina tidigare och nuvarande elever utbrast han:
”TCC is a hospital!🙏”
Corodina, kanske 13 år nu:
Även hennes livsberättelse finns på hemsidan.
Hon och jag har varje år kämpat med inlärning av bokstäver och att sätta samman de mest frekventa, dock utan framgång. Hon har däremot en osedvanligt god finmotorik. I fredags berättade Andrew hur hon kan kopiera text och är den som har den vackraste handstilen. ”Hon blir nog en konstnär.”
Att se hennes sångarglädje då hon sjunger i kören och att se henne göra de mest graciösa rörelserna är en fröjd!! Hon har så många kvaliteter, min kära tös!
Dessa berättelser är bevis på hur dessa utsatta barn fått ett hopp och ett ljus i blicken.
Tack, gode Gud, för vad du gör genom denna personal!!🙏