Kevin, 8 år
“Jag sitter tillsammans med lärarassistenten på hans kontor och undrar varför jag ska vara här. Tankarna snurrar i mitt huvud. Den här skolan är ny för mig, så ny att jag ännu inte blivit registrerad här. Ja, allt är nytt och främmande, så jag känner mig faktiskt ganska rädd och osäker.
Mamma mår inte så bra
Hur ska det bli att bo här tillsammans med mamma; jag känner henne ju knappast? Ibland beter hon sig så konstigt. Jag förstår inte varför. Någon har sagt att hon inte mår riktigt bra, mentalt sett. Vad nu det kan betyda?
Sr Adventina sätter sig intill mej
Plötsligt kommer det in fyra människor på kontoret: två Wazungu, en man och en kvinna med en liten vit hatt.
Kvinnan, som säger att hon heter Sr Adventina sätter sig nära mig, säger mitt namn och frågar om jag känner igen henne. Undrar varför jag skulle känna igen henne? Hon berättar att vi sågs på Tumaini Children´s Center. Jag säger inget, för allt känns konstigt.
Men hon är så vänlig och kärleksfull. Faktiskt känns det väldigt tryggt att sitta där bredvid henne. Jag känner att hon bryr sig om just mig. Det har jag sällan känt under mitt liv.
Fick ofta stryk av pappa
När min mamma och pappa hade skilt sig, bodde jag hos min pappa i Bukoba. Han var så sträng och jag fick ofta stryk av honom. För att slippa bli slagen flydde jag till gatan. När han kom och hämtade hem mig, slog han mig ännu hårdare. Jag fick stora blåmärken. Det gjorde så ont!
Som väl var fanns det människor som såg och hörde hur pappa slog mig. Då blev han rädd att polisen skulle ta fast honom, så han lämnade mig alldeles ensam och stack sin väg. Våra grannar tog därför med mig till stadens socialkontor.
Fick bo under en tid på barnhemmet
Sedan fick jag komma till ett barnhem, som heter Tumaini Children´s Center, där jag fick bo i två veckor. Där bodde sextio andra barn, som inte heller kunde bo hos sina föräldrar. Var det kanske där jag träffade den snälla kvinnan med den konstiga hatten?
Under tiden jag var på barnhemmet kollade personalen upp om jag skulle kunna bo hos mamma istället. Hon sa ja och sedan fick jag åka bil i en timme för att komma till henne. Efter några dagar fick jag börja på den här nya skolan. Ibland får vi besök av snälla människor jag inte känner. De är visst där för att hjälpa min mamma att vara mamma.
Nu har de kommit på uppföljningsbesök från TCC
Nu har alltså alla dessa fyra kommit till mig för att höra om jag brukar vara här i skolan, om jag gör mina uppgifter och hur det går för mig. Sr Adventina öppnar min kasse, som någon sydde åt mig för att jag skulle ha en skolväska, tittar i mina skolböcker och den vita kvinnan säger “Nzuri!” (=bra) när hon ser hur fint jag skrivit mina siffror. Lärarassistenten berättar att jag kommer till skolan varje dag.
Jag säger fortfarande ingenting. Vad ska jag väl säga??
Mannen går ut till deras bil och hämtar en ny skjorta och ett par sockor till min skoluniform. Jag stoppar ner dem i min skolkasse. Det känns faktiskt väldigt gott att de bryr sig om just mig!
När de vuxna har pratat färdigt, får jag gå tillbaka till mitt klassrum. De vita följer med för att titta; de har visst aldrig tidigare sett ett klassrum med 116 barn och en lärare.”
