Två veckor har vi varit här
Söndag igen. Nu har vi varit här i två veckor. Två intensiva veckor med många intryck. Vi har mötts av stor värme och mycket kärlek och omtanke i alla de möten vi haft med människorna i Tanzania. Men också möten där vi ser att många barn och familjer lever med väldigt tuffa villkor. På grund av fattigdom och trassliga familjeförhållanden saknas möjlighet att ge barnen den närhet, glädje och kärlek de behöver. Kontrasterna är stora i detta land.
Gudstjänst i närbelägen kyrka
Idag har vi varit på gudstjänst i den kyrka som ligger på gångavstånd från vårt hus, Kushura. När de första missionärerna kom till regionen kring Bukoba så var det här de startade. Gudstjänsten började 7.30 (ja på morgonen) och höll på i nästan tre timmar. Kyrkan var ”knökfull” när vi kom och tre olika körer fyllde upp kyrkan med sång och dans. Barnkören från Tumaini var med idag också. Jag skickar med en liten video från deras sång idag också, de är oemotståndliga.
Vi hälsades välkomna till kyrkan och fick även möjlighet att presenters oss. De tackade för vår, och alla andra volontärers, engagerade insats för Tumaini och bad för att vi skall fortsätta att få energi för detta viktiga arbete. Det kändes gott att få vara en del av och en fortsättning på det arbete som Debora Brycke startade upp en gång.
Efter gudstjänsten fikade vi tillsammans med barnen och började sakta dra oss hemåt. Men nej, det skulle vi inte, detta var bara del ett. Nu var det dags för nästa gudstjänst som startade kl 11, barnen skulle sjunga öven här så det var bara att hänga med. Lite kortare gudstjänst här (bara två timmar) men samma upplägg med välkomnande och presentation. Sedan kunde vi gå hem till vårt hus och äntligen få vårt kyrkfika ????.
Eftermiddagspromenad med besök hos ekonomiansvarige Nancy med en trevlig fotbollsmatch
När vi vilat oss en stund var vi sugna på att röra på oss så vi gick ner till stranden. Det finns faktiskt en fin sandstrand vid Viktoriasjön som är väldigt inbjudande. Tyvärr kan vi inte bada där eftersom det finns stor risk att drabbas av snäckfeber.
Men vi vandrade utefter stranden och siktade på att komma fram till hamnen i Bukoba. När vi gått en bit så hörde vi att någon ropade ”Hello” efter oss. Vi tänkte det var någon efterhängsen försäljare så vi låtsades inte höra. Men kvinnan gav inte upp så till slut fick vi ändå vända oss om och kolla varför hon ropade så intensivt. Då ser vi att den som ropar är Nancy, ekonomiansvarig på Tumaini center. Vi visste att hon bodde nära vattnet men att det var så nära! Hon och hennes familj bor i princip på stranden, faktiskt så nära att vågorna slår in i huset när det blåser mycket. Vi blev inbjudna till dom och fick träffa hennes man, två barn och ett fosterbarn. En härlig familj! Dessutom fann jag ett gemensamt intresse för fotboll, både att titta på och att spela. Jag frågade pojken Jade om han ville visa var han spelar. Han nappade på det, tog mig i handen och ledde mig till baksidan. Där sprang traktens ungar omkring barfota och sparkade på ett större nystan av läderbitar som föreställde en boll. Så helt plötsligt var jag invald i ett av lagen och körde match på på mål. Så kul!
En helt vanlig söndag i Bukoba med andra ord…
